Zolathan hade kommit ihåg vägen till värdshuset i samma ögonblick som han mindes dess namn men det var en detalj ingen behövde veta. Och hade han bara lämnats åt sig själv hade han förmodligen glömt bort det igen. Minnet åsido så hade han följt dem till värdshuset. Stundvis gående vid deras sida och stundvis skuttande framför dem nynnade på en sång.

Då de nådde värdhuset slängde sig Zolathan mot porten som gled upp utan minsta motstånd varpå han ropade glatt: ”Roooooooooe-mag! God kväll, god kväll!” han insåg men brydde sig inte om att han fått värdshusvärdens namn fel och det spelade egentligen ingen roll då han inte ens förvisat sig om att mannen fanns i närheten och hörde. Det var länge sedan han varit på Rödhaken men som med så mycket annat kunde han inte minnas hur länge. Ett år? Tre, fyra, sexton?

Då han hoppade över tröskeln så skramlade mynten i hans dräkt så ljudligt att det tordes väcka de arma stackare som försökte sova i värdshuset. Han vände sig tvärt om mot paret i dörröppningen. ”Kom in, kom in! Ut från värmen in i sängen! Ta ett bord och slå er ned, unga fröken, unge herrn. Vila benen, så ingen bestiger scenen. Ho ho för det är ju mitt jobb.” han la huvudet på sned och tittade lite extra på mannen. Sedan vände han sig bort från dem och riktade sin uppmärksamhet och det fåtal gäster som trotts den sena timman dröjt sig kvar i värdshuset.

”Kvällen går i kärlekens tecken mina damer och herrar!” han plockade fram en vackert snidad om än illa medfaren luta han haft hängande på ryggen och genast började musik att flöda från strängarna som smektes av flinka handskbeklädda fingrar. I en handvändning var han uppe på en vingligg pall mitt i rummet och presenterade sig. ”Zolathan var namnet! Bard och trubadur, en fattig skald och stollig narr! I Narsis kallas jag ibland Zolathras men det behöver inte ni göra. Jag gillar det inte själv. Får mig att tänka på talet tio, eller var det tvärt om?”

Knappt hade han avslutat meningen förens Zolathan åter var nere på golvet och stod vid parets sida. Ni måste äta!” han skuttade till mannen. ”Se så tunn du är lever du blott på härsket vatten?” han skuttade till kvinnan. ”Pröva husets vitlöksoppa, den är av bästa sort och håller dig varm då kvällen är lång. Varmare än någon man du tar dig an!”

Zolathan lämnade dem och började istället vandra runt i rummet spelande på sin luta. Förhoppningsvis skulle kvällen bli lång och lugn tänkte han samtidigt som han började sjunga en sång om omöjlig kärlek.

Om blickar kunnat döda hade den lilaögde mannen varit fallen sen länge. Att han bara hade understått sig att röra vid henne på det där sättet. En man hon inte ens kände och nu skulle dom leka kärleksfullt par framför en stollig narr.
En hungrande mage gjorde däremot, att hon inte hade velat göra något väsen ifrån sig på hela vägen. Hon förbannade sin hunger, som gjorde henne så beroende av den här mannen. Hade läget varit helt annorlunda hade hon kört upp både brödet och hans erbjudande, långt där inte solen lyste.
Narren skuttade omkring på värdshusgolvet som en yr höna och svamlade om än det ena och än det andra. Men hon var tacksam för att han upptog det mesta av hennes uppmärksamhet. Hon ville inte tänka ens en sekund på läget hon befann sig i, så länge hon kunde bestämma.

Ett bord i närheten verkade vara ledigt upptäckte hon tacksamt och styrde kosan ditåt. För trött för att vara artig och vänta på sitt sällskap, sjönk hon matt ner på den tillhörande stolen och motstod en impuls att lägga huvudet i händerna.
Att bara få sitta ner och känna värmen från brasan i värdshuset var gott nog efter en lång misströstande dag.
Narren var nu framme vid henne igen och sa något om en vitlökssoppa. Ordet var som honung för hennes öron och hon nickade gillande.
*''Tro inte att jag gör det här för din skull.''* Mannens ord ekade ännu en gång i huvudet på henne, som dem gjort ända sedan dem lämnat tunneln, men denna gången slog hon däremot irriterad bort dem. För denna gången bestämde hon sig för att svälja sin stolthet och ta emot lite välvilja, även om den inte var riktad direkt emot henne.

Den vitklädda mannen hade inte lagt någon större ork på att ta sig till de blickar hans kvinnliga sällskap givit honom på vägen till Rödhaken från Easthalls marknadsplats. Att bara se på hur han gick gav lätt inblicken i att det inte var mycket i denna värld som denna man brydde sig om. Hans blick var ofta hård och bestämd, men värmen på hans läppar var genuint. Det dröjde inte länge förens de var framme vid värdshuset. Trots att Siggan sagt att han skulle leda vägen så hade narren ofta skuttat framför dem på gatorna, som att han faktiskt redan var medveten vart deras destination befann sig. Siggan drog ett djupt andetag av kvällsdoften och tog en sista titt på himlavalvet innan han klev innanför värdshusets dörrar.

De lila ögonen granskade platser efter bekanta. Han var ofta på besök här. Och det var sant att Rödhaken serverade den allra bästa maten i hela Easthall. Även den sort som föll honom själv i smaken. Siggans kläder var fortfarande fuktiga efter regnet. Lyckligtvis hade vädret avtagit och det duggade endast svagt utanför. Regndropparna kunde höras smattra mot värdshusets fönster. Siggan som släppt taget om kvinnan lät henne söka reda på ett bord medan han själv såg sig omkring. Det faktum att narren sprang runt och gjorde oväsen verkade inte störa honom det minsta.

Brasan knastrade manande och kastade ett brandgult sken över rummet. Det var sent, vilket avslöjades i många personers ansikte. De var trötta men samtidigt redo att dricka och äta tills att solen gick upp. Siggan som inte tycktes finna det han sökt återvände till sidan av kvinnan och slog sig ner strax bredvid henne på en stol. Han granskade hennes hals till en början och såg henne sedan i ögonen en kort stund. Narrens kommentar fick honom dock att bli retlig och han vände sin uppmärksamhet och stollen.
"Vad jag lever på är livet." Siggan talade i en konstig ton, som att det var mer bakom det han sade. Hans blick återvände till kvinnan då han talade;
"Vitlöksoppa, var det?" han harklade sig och gesterade sedan till en av värdshusets servitriser som han kände igen innan han ropade.
"En vitlöksoppa och en bägare honungsmjöd!"

Irene hade precis kommit tillbaka från en 5 minuters rast när det lilla sällskapet klev in i rummet hon kände direkt igen en av männen i sällskapet, mannen med den vita rocken och det lila håret. Hon mindes honom väl då han vistades här ofta och hans underliga hårfärg satte honom från mängden från alla de andra männen som vistades på Rödhaken. Med dem hade följt en väldigt energifylld narr som hon höjde ett ögonbryn åt, narren hade hoppat runt i rummet och spelade musik på sin luta. Det är inget man ser varje dag, tänkte hon för sig själv när hon serverade äpplemjöd åt ett annat sällskap som spelade kortspel. Trots att hon ogillade högljudda personer så fann hon narren ganska roande och hon uppskattade hans musik. Hon hade ännu inte satt sina ögon på kvinnan som hade följt med den vitklädda mannen och satt sig ner vid ett bord.

Hon vände återigen sin uppmärksamhet mot sällskapet hon serverade. Hon harklade sig lite och sa;
"Det blir 10 koppar styck," sa hon. Männen där såg upp på henne med blickar blandade av arghet och förvirring som om hon var tokig. En av männen kläckte genast ut sig att det var mig tamefan inte billigt här och att på värdshuset några kvarter bort så tog dem bara 7! Irene backade genast ett steg av rent instinkt och svarade med en snudda darr på rösten, "Ursäkta men tiderna är svåra och vår mjöd är av den högsta kvalité." Männen grymtade lite och svor tyst när dem började skramla med sina mynt. Hon tog snabbt emot mynten och gick snabbt bort för att lägga mynten bland de andra pengarna. Samtidigt så tog hon emot ännu en beställning av mannen i vit rock. En bägare honnungsmjöd och vitlökssoppa skulle de ha. Hon signalerade tillbaka att det skulle komma snart. Snabbt förflyttade hon sig in i köket och hämtade en bägare av honungsmjöd och sa åt kokerskan att de behövde en vitlökssoppa.

Några minuter senare så var hon på väg bort mot mannen och kvinnan med honungsmjöden och vitlökssoppan på sin bricka. Hon ställde ner brickan på bordet och flyttade kvickt över soppan och mjöden till bordet. Hon tog upp brickan från bordet och såg på mannen.
"Det blir 17 koppar," sa hon och sträckte fram handen mot honom.

Förbryllat såg Chrystal från maten på brickan, till servitrisen, till mannen bredvid henne och tillbaka till maten igen. Han hade bara beställt till henne. Var han inte hungrig själv? Hon förstod sig inte på den här mannen över huvudtaget och hon litade allt mindre på honom för varje minut som gick. Om han nu inte gjorde detta för henne, vem var det för då och varför kunde han inte gått själv till värdshuset? Tyckte han synd om henne eller ville han bara få en hållhake på henne?
Den sista tanken förstärktes när servitrisen bad om betalning. Chrystal kände hur hennes mage knöt ihop sig och inte utav hunger den här gången.
Sjutton kopparmynt! Hade dom guldplätterat vitlöken eller?! Hur skulle hon någonsin kunna återgälda det här?

Soppan framför henne doftade dock ljuvligt och hon såg på mannen bredvid henne med både tacksamhet och ånger i ögonen. Smärtan över hur hennes egen situation såg ut gjorde sig påmind och för första gången i sitt liv, ångrade hon att hon lämnat sin familj.
Hemma hade hon aldrig behövt gå hungrig eller frysa. Hon hade haft en varm säng att återvända till varje kväll. Hon hade till och med en förbaskad yngling som velat gifta sig med henne. Men på den tiden hade hon inte värderat sådant så högt. Då hade hon velat ha spänning och ett händelserikt liv. Hon hade drömt om att kunna sitta framför sina barn och barnbarn och berätta historier om fjärran länder, konstiga föremål och förtrollade skogar.
Det liv hon levde nu, att frysa skinnet av sig på vintrarna, sova i gränder och tigga mat från främlingar, var långt så ifrån spännande och ärorikt som man kunde komma.

Sorgset såg hon bort mot ett par människor, som satt vid en brasa med utsträckta ben och verkade njuta i godan ro. Hon ville inte att någon skulle se hur hon egentligen kände, men en insikt fick henne att vända sig hätskt tillbaka.
-''Du ljög för mig eller hade du tänkt köra springnota?''
Hon satte armarna i kors och såg förmanande på mannen bredvid henne med det lila håret.
Det här var sannerligen en egendomlig typ. Först säga att han inte hade några pengar och sedan bjuda henne på en påtvingad måltid.

Siggan betraktade servitrisen då hon gick från bord till bord och tog emot beställningar. Det verkade vara ett hektiskt arbete. Även så sent som det nu var, så var Rödhaken trots allt Rödhaken. Folkmassan må vara tunnare på kvällarna, men den var fortfarande där. Att arbeta i en sådan miljö, och servera mat till människor, det var någonting Siggan aldrig skulle ha klarat av att göra. Han hade dock stor respekt för de som utförde arbetet. De lila ögonen följde servitrisen tills dess att hon anlänt till hans egna bord. 17 kopparmynt, tänkte han. Det var mycket för en måltid. Han åt nästan aldrig själv, så han kom tack vare det billigt undan. Han tog upp en liten skinnpåse ur sin klädnad, för att sedan räkna mynt för mynt. Vampyren tog emot kvinnans hand med sin egen, som att han först planerat att kyssa hennes hud. Istället så placerade kopparmynten i hennes hand innan han släppte taget. Han log tacksamt mot servitrisen och vände sedan sin uppmärksamhet mot ditt kvinnliga sällskap.

Han möttes av en blick blandad av sorg. Det var i alla fall så han tolkade hennes blick. Siggan sänkte sin blick till sitt knä, där den förblev för ett tag innan han åter såg ut över värdshuset. De lila ögonen fäste sig på narren som sjöng glatt om konstiga händelser och vrickade historier. Vad var det med den där mannen? Hans tankar avbröts av kvinnan utan namn som plötsligt gjort en kommentar av kvällens tidigare händelser. Han såg på henne med en skeptisk min.
"Självfallet ljög jag för dig - Du planerade att råna mig och du förväntar dig ärlighet?" nickade mot maten som stod på bordet. Han kunde känna den fräna lukten av vitlök och rynkade näsan i motgillande.
"Ska du inte äta?" han påminde sig själv om brödbitarna han hade kvar i sin kappa och drog upp en brödbit som han lade på bordet framför kvinnan. Det var vanligt att äta bröd till soppa, men han ville inte heller lägga ut alltför mycket pengar på denna kvinna. Han korsade sina fingrar, placerade sina armbågar på bordet och studerade henne nu med en fascinerad blick. Som att han skulle få se någonting magiskt hända framför hans ögon.

Svaret på hennes fråga fick henne att rynka ögonbrynen. Hon fick nog se till att leta igenom fickorna på offret om det skulle behöva bli en nästa gång.
Det var inte ofta hon behövde råna andra, men ibland fick hon göra vad nöden krävde. Att svälta fanns inte på hennes karta, varken nu eller i framtiden.

Han talade igen och hans fråga påminde henne om vitlökssoppan. Otroligt nog hade hon nästan glöm bort den och hon drog nu till sig skålen och började sleva i sig. Inte ohyfsat, men ändå inte passande för en kvinna. När hon såg ner på bordet igen låg där en brödbit, som dem han kastat åt henne tidigare. Hon tog en tugga utav det och fortsatte sedan på soppan. Hon måste komma ihåg att berömma kocken för den innan hon gick.

När allt var uppätet tog hon muggen med mjöd i händerna. Det var precis lika underbart som allt annat inne på Rödhaken och hon tillät sig själv att blunda och njuta för ett ögonblick. När hon öppnade ögonen igen såg hon granskande på mannen bredvid henne. Han hade suttit och tittat på henne hela tiden, som om att se någon äta var hans största intresse i livet.
-''Vad är du ute efter egentligen?''
Trots att hon försökte låta artig, gick det inte att ta miste på misstänksamheten i hennes röst och vem kunde klandra henne, sa hon sig?

Akten då mat och dryck konsumerades var en intressant sådan att iaktta, speciellt eftersom att han själv aldrig kände behovet av att varken äta eller dricka. Inte någon vanlig dryck. Det var som ett sätt för att påminna honom om att han var annorlunda. Ibland var han avundsjuk på andra människor, som tycktes kunna stilla sin hunger och sin törst, igenom att äta av den mat som de kämpat för att få. De arbetade, fick betalt, och köpte mat för att överleva med de pengar de fått. Inget intressant liv, men skörheten intresserade Siggan till det extrema. Han hade suttit med sina ögon vilade över kvinnan tills dess att hennes mat var borta och tills att hon druckit klart honungsmjöden han beställt åt henne. Då hon vände sin uppmärksamhet åt honom så landade hans ögon ännu en gång på kvinnans hals, för att sedan söka hennes blick åter igen. Hans ansikte var stelt och visade inga tecken på att han hört vad hon nyss sagt.
"Smakade det bra?" frågade han och granskade den tomma djuptallriken med sin blick. Han harklade sig och rätade till sin hållning, då han tidigare suttit hopsjunken med ryggen böjd. Det var en ställning som lämnats kvar efter att han tittat på henne då hon åt. Han talade åter;
"Mitt namn är Siggan." han lade varken till miss eller fru efter sin mening och verkade inte ta någon notis om att personer börjat att dra blickar till deras bord. Han satt väldigt ofta i kvinnligt sällskap, och männen runt om brukade kasta avundsjuka blickar åt hans håll.
"Du behöver inte vara orolig för någon återbetalning. Du kommer att betala mig, men det är varken med pengar eller..." Siggan granskade kvinnan med sin blick innan han avslutade.
"Din kropp."

Det var knappast förvånande om någon man tidigare velat ha betalt i köttsliga lustar, men det var ingenting Siggan var intresserad av. Inte för stunden. Nej, det var vad som fanns i hennes kropp som han ville åt. Det som hennes hjärta pumpade ut i varje åder, det som gav henne det liv hon nu levde. Det som gav henne sitt medvetande och sin energi.
"Din kropp är trots allt inte mer... Unik än någon annans." lade han till med en menande ton i sin röst. Vare sig han menat det som komplimang eller förolämpning var oklart. Men han hade framfört att hon skulle betala honom, på ett eller annat sätt.

”Khristina sjunger aldrig mer.
Ingen längre hennes blommor ser.
Kvar står endast syndaren och ler.”

Efter att ha sjungit ut den sista versen så spelade Zolathan under tystnad ut kvarstoden av melodin. Det var en lättsam och vacker melodi som han själv alltid tyckt klingat falskt till sångens melankoliska innehåll men av egen erfarenhet så uppskattades den alltid av åhörarna.

”Kvar står endast syndaren och ler.” fnittrade han tyst för sig själv så ingen hörde. Då han börjat kvällens spelning hade han insett att lutan var något illa stämd. Bara så lite att ingen i värdshuset skulle förstå det men Zolathan ville inte stå med rumpan bar om en sann musikkännare skulle ramla in. Han drog ett sista drag på lutan som gav ifrån sig en dov ton vilket markerade att visan var slut. Några trötta applåder lät inte vänta på sig utan ekade matt från värdshusets alla hörn.
Zolathan bugade och bockade, vinkade åt åhörarna så bjällrorna klingade och mynten på hans dräkt skramlade.

”Jag kommer spela mer, spela mer. Mitt herrskap! Kvällen är ung och jag är er! Men liten narr klarar inte längre att stå pall. Ge mig blott en kort minut och jag ska spela tills natten tar slut!”
I ögonvrån såg han bordet där det unga paret satt. Kvinnan hade ätit upp sin vitlökssoppa men mannen såg inte ens ut att ha beställt något. Peta in en pinne i brasan! Ljöd ett infall i hans huvud.

Zolathan vandrade över golvet fram till bordet där paret satt samtidigt som han stämde lutan så den skulle låta rätt under nästa sång. Väl framme vid det unga paret log han sitt hjärtligaste leende. Inte för att det syntes bakom bronshjälmens visir men det var tanken som räknades.
”Jag vill inte störa, inte störa. Bara framföra i edert öra.” han neg som en dam och kliade sig på vänsterarmen. ”Tack för att ni visade mig vägen då jag var förlägen.” han hoppade upp och satte sig på bordet i sammelsurium av skramlande metall.

”Jag ser att du ätit sköna jungfru.” sa han till kvinnan samtidigt som han nickade belåtet.”Mat i magen är den bästa medicin, den håller knoppen klar och man slipper lida pin, för för det är du allt för fin.” Zolathan klappade händerna. ”Så synd så synd, det gjordes inga silverfynd. Vackrare bestick var ni värd, ni hade gjort er bättre i annan flärd.” hans blick föll på mannen som satt vid hennes sida. ”Å hå hå hå, men vad ser mitt öga! Unge herrn ni varken äter eller dricker? Vad på tordes ni bliva så mätt så ni spricker? Är din mage svag månntro? Ett knippe johannesört så går krämporna bort. Fast du liknar ingen mjölkdrickare jag har sett. Nej klen är du inte, gjord av annat virke jag tro. Du dricker annat, sött och rött, gammalt som ungt, du dig väl smaka på livets vinkaka! Ho ho ho. Så dumt av mig, man gör ju inte kakor av vin. Mitt rim går till överdrift jag ber, förlåt den vilsne narr ni ser.”

Mannen, som presenterat sig som Siggan, ett ovanligt namn, förbryllade henne åter igen. Alla hans svar gav bara mer frågor och hans blick, som ideligen föll på hennes hals, gjorde henne bara mer och mer obekväm.
Hon skruvade på sig i stolen där hon satt och funderade på om hon skulle fråga vad han menade, men höll inne med sin undran. En vis man hade en gång sagt till henne att 'ställ inga frågor du inte vill ha svar på'. Däremot undrade hon vad hon skulle göra nu. Sitt eget namn höll hon inne med än så länge. Det var inget hon behövde yppa om inte han krävde att få veta det. Eftersom hon inte ägde något, så blev hennes namn något hon värderade högt. Det var som att hon gav bort en del av sig själv om hon nämnde det högt.
Länge hade hon funderat på att ta ett annat namn och inget tillfälle hade känts mer passande att göra det än nu.

-''Mitt namn är Emma.''
Hon sa det beslutsamt och nickade till, som för att fastställa för sig själv och alla andra att det faktiskt var så.
Emma hade varit hennes skolkamrat och hon hade alltid tyckt att det var vackert. Inte för att hon skämdes för sitt eget. Hon älskade klangen på sitt namn, men om hon nu skulle byta ville hon ha ett lika värdigt hennes eget.
En gäspning kom utan förvarning och det var knappt att hon hann gömma den bakom handen. Vid närmare eftertanke så var hon faktiskt ganska trött och hon ville ändå inte sitta kvar längre än nödvändigt. Hon kände inte den här Siggan och han fick henne bara att känna sig obekväm.
-''Jag tackar så mycket för maten unge herr Siggan, men om det inte var något annat, så tror jag att det är dags för mig att dra mig tillbaka nu.''
Hon skulle precis till att resa på sig när narren kom gående till deras bord. Med en knappt hörbar svordom lutade hon sig tillbaka igen.

Men det narren nu sjöng om var mer intressant. Han gav henne komplimang på komplimang och överraskande nog blev hon varm i hjärtat vid hans ord. Hon log mot honom och han övergick till att sjunga om hennes sällskap. 'Du dricker annat, sött och rött, gammalt som ungt.' Orden förde en iskall kåre längs hennes ryggrad och leendet bleknade bort när hon förstod vad orden innebar. 'Du kommer att betala mig, men det är varken med pengar eller din kropp'. Mannen var mördare! Hon hade hört rykten om folk som dödade för nöjes skull, men hade väl aldrig trott att hon skulle stöta på någon själv.
Med ett darrigt leende reste hon sig upp och flydde mot dörrarna, som skulle föra henne ut ur Rödhaken.

"Emma." upprepade Siggan med blicken fäst på kvinnan bredvid sig. Detta var mer för att visa att han förstått att det var hennes namn. Men han brydde sig inte mycket om hennes namn i ärlighet. Att presentera sig var endast artigt och någonting han gjort inför varje nytt sällskap som han träffat. Det var så mycket han fortfarande inte visste om sig själv, saker där svar krävdes. Ännu hade han dock inte hittat någon att dela sin historia med. Att anförtro sig till någon var ingenting han skulle göra i första hand. Folk gick inte att lita på. Siggan var dock inte den enda med denna filosofin. Han betraktade kvinnan då hon gäspade tydligt, varav ett leende spred sig på hans smala läppar. Dock så hade narren återvänt till deras bord. Han tycktes underhålla kvinnan, vilket var bra. Siggan lyssnade till vad narren sjöng tills dess att narren vänt sig om för att sedan sjunga om honom.

Siggan var tyst och stel medan han lyssnade på vad narren sjöng. Vampyrens pupiller smalnade åter av till sträck och skar sig djupt in i den lila färgen i hans ögon. Han bet sakta ihop då han plötsligt kände sig hotad. Siggan kunde känna hur ilskan och rovdjursinstinkten växte inom honom för varje ord narren sjöng. En snabb blick åt sidan fick honom nu att inse att kvinnan tagit ett språng mot värdshusets ytterdörrar. Vampyrens ögon spärrades upp och han återtog stående ställning i en flygande fart. Hans instinkter sade åt honom att slita narren i bitar, istället tog han tag i mannens klädsel och stirrade in i hjälmen kring mannens hjälm.
"Du är antingen väldigt modig, eller väldigt dum. Vi är inte klara här!" han släppte mannen och knöt sina händer. Det såg ut som att han skulle sänka närmaste person i ett sving med sin arm. Han hade inte tid för detta, hans byte fick inte undkomma. I snabba rörelser så var han strax efter kvinnan, ut på Easthalls gator.

Jakten hade börjat.

Då mannen släppte sitt tag om Zolathan så föll han pladask till marken och blev sittande på det fårade värdshusgolvet. För ett ögonblick hade han spänt varje muskel och inväntat ett slag men smärtan uteblev och mannen följde efter kvinnan ut genom dörren. Zolathans vänsterarm brann av klådan och halvt omedvetet slog han ned den i golvet några gånger tills handen var nära att domna och klådan avtog. Jag har inte tid för smådjur då jag borde hjälpa rådjur! Tänkte han och sände armen en mordisk blick. Om bara blickar kunde döda, än bättre hela. Kanske amputera? Nej, nej nej nu var fel tid för fel tankar och rätt tid för andra tankar som även de höll på att tvinga fram mer fel tid. Det hela var väldigt förvirrande och Zolathan gjorde som han alltid gjorde. Han släppte tankarna och lät allt gå.

Med lätta steg var han åter uppe på fötter till bjällrornas klingande rassel. Mannen var ute och efter kvinnan. Kvinnan som var ett rådjur, mannen som var en varg. Vargar åt rådjur sådan var naturen. Det var det som hände dagligen i skogen och det var det som skulle till att ske just i detta nu. Bortsett från att skogen var hus och djurstigarna var stenbelagda. Men Zolathan gillade rådjur och han ogillade vargar. Han hatade dem inte, han trodde blott att de var lika förvirrade som han själv och möjligtvis så ogillade han dem. men att ogilla var inte att hata och även om det inte var det samma som att älska så kunde det ju inte vara så långt ifrån.

Sirana förlåt mig, finn det i ditt hjärta att förstå mig, tänkte han då han for ut genom dörren med en hastighet som tordes omöjlig med hans tunga kläder.

(Fortsättning här.)