Det hade varit en olustig promenad tillbaka till Rödhaken i regnet. Varken hon själv eller Siggan hade sagt speciellt mycket och det hade varit skönt. För även om frågorna snurrade runt i hennes huvud, så ville hon helst inte har svar på någon av dom. Det trodde hon inte i alla fall.
När dom hade kommit fram till värdshuset hade hon snott åt sig sina tillhörigheter fort och knappt ens vågat se på sitt manliga sällskap.

Chrystal lade ner sin ryggsäck på en intilliggande stol i rummet som han hade hyrt åt henne, men behöll kappan på. Hon var fortfarande blöt och frusen och ville inte riktigt ge upp den enda källan till värme som fanns just nu.
Sakta gick hon fram till en öppen kamin och tände en brasa. Så fort Siggan hade gått, tänkte hon ta av sig sin klänning och hänga den på tork framför den sprakande elden.
Så fort det började knastra i träet reste hon sig sakta upp och vände sig mot Siggan.
-''Tack...verkligen.'' Hon såg ner på sina fötter en gång innan hon fortsatte. ''Jag brukar inte ta emot såhär mycket hjälp från andra... och jag vill att du ska veta att det här verkligen betyder-'' Hon harklade sig, som om orden hade fastnat i halsen. ''Väldigt mycket. Så...tack.''

Hon vågade knappt se på honom av rädsla för att han skulle upptäcka skammen som lyste i hennes ögon. Aldrig hade hon ljugit om vem hon var innan och så hade hon valt att göra det framför denna man. Inte för att hon litade på honom för ett halv kopparmynt, men det kändes dumt när han hade gett henne så mycket redan. Kanske skulle hon berätta sitt riktiga namn ändå. Fast nu skulle det nog verka konstigt och egentligen kanske han inte brydde sig ett smack om det. Hon bestämde sig för att hålla det hemligt ett tag till. Om hon träffade honom igen, så kunde hon ju alltid berätta det då.

Han ville åt hennes blod hade han sagt och hon rös vid tanken. Vad skulle han med det till? Kanske han hade gjort något dumt och behövde en syndabock. Tanken fick henne att åter bli misstänksam. Hennes ögon smalnade och hon såg avvaktande på honom.
-''Så min herre. Vad menar ni exakt med att ni behöver mitt blod?''

Kläderna var blöta och regnet öste fortfarande ner över hela Easthall. Åskan dånade utanför med ojämna mellanrum. Siggan vred ur sin rockärm efter att ha stegat in på rummet. Vattnet droppade ljudligt ner på det släta trägolvet. Vampyren gick fram till fönstret och spanade ut över gatorna. Det var verkligen ett oväder. Ingen alls skulle vandra i staden just nu. Siggan tittade upp mot himlavalvet. Det var kolsvart och inga moln kunde skymtas. Inte ens med hans utmärkta mörkersyn. Det var bläcksvart. Han tog ett kort andetag, kliade sig i ögonen och vände sig sedan om för att studera kvinnan med sin blick. Han var road över hennes beteende men var också tacksam att hon var medveten om det han gjort för henne. Det behövde hon dock inte vara, eftersom att det självfallet hade sitt pris. Siggan lyssnade till regnet utanför, hur det slog emot väggarna. Han lyssnade till hur brasan sprakade i rummet och minsta läte som kom ifrån kvinnan. Vare sig det var ord eller andetag. Hon frågade honom plötsligt vad han menat tidigare och gav henne en skeptisk blick. Han log kort och skakade på sitt huvud innan han sakta närmade sig henne.

"Jag behöver det för att överleva." svarade han kort och ryckte på axlarna, som att han hade bett henne om att få låna en högaffel. Han stegade närmare för att få henne att backa till rummets ena vägg då han sedan stannade strax framför henne och såg henne i ögonen. Han lät sin ena hand placeras vid hennes högra arm och lade sin andra mot väggens hårda yta. Siggan var väldigt nära henne och släppte inte hennes blick med sin. Han log kort och särade på sina läppar. I mannens mun syntes långa och onaturligt skarpa hörntänder. Siggan lutade sig försiktigt framåt och närmade sig kvinnans hals för att sedan stanna upp. Med en lugn stämma så frågade han;
"Tror du på det övernaturliga? Tror du på magi och äventyr?" han andades svagt vid kvinnans nyckelben och njöt av hennes doft som frambringades av hennes blöta klädsel. Han strök hennes arm svagt med sin hand för att sedan släppa henne hur sitt grepp. Dock så flyttade han sig inte och blockerade henne där hon stod emellan väggen och honom själv.

Med trötta steg gick Zolathan huttrande in i värdshuset. Golvet blev genast blött av regnvattnet som droppade rikligt från hans kläder och Zolathan fann sig snart stående i en vid pöl. Det var lugnt på värdshuset och bara några få bord var ockuperade under den sena timman. Handelsresande som sökt skydd för natten. Resenärer från rikets utkanter och män som bara sökt sig till världshuset för några stop mjöd att döva tankarna med. En öppen eldstad stod och sprakade med några halvt utbrunna vedträn som glödde rött längst med den inre väggen. Det var dit Zolathan gick och lämnade en blöt stig efter sig.
Väl stående framför eldstaden, stirrande in i de glödande kolen med hjälmen blänkande från lågornas ljus, började han ta av sig kläderna. De trasiga stövlarna, harnesk och kappa rök först. Som om kläderna varit gjorda för att tas av flög de av i en väldig hast och landade i våta högar runt om honom. Hosorna lät han vara kvar. De var inte så blöta och det bara längst ner vid knäna.

Efter att ha tagit av sig underskjortan stod han endast iklädd sin hjälm, sina hosor och med vänsterarmen i någon form av armkrage i läder. Liknande den sort som vissa utländska bågskyttar ibland använde. Det underligga plagget var fäst med ett läderband över Zolathans axel som han lösgjorde varpå han drog det av sig. Under det var armen lindad i våta bandage som stank av vinäger. Även de lindade han av sig och slängde på golvet.

”Har ni vinäger Gamero?” mumlade Zolathan halvt för sig själv. Han hade klätt av sig under tystnad och hela tiden försökt tänka ut värdshusvärdens namn. Då han äntligen kom på det hade han fråga bara för att. Men blicken fäst på lågorna kunde han gott och väl inte veta om Gamero faktiskt var där och hörde- förmodligen såg det ut som om han pratade med sig själv.

Med nu helt naken överkropp, bortsett från hjälmen, sträckte han på sig och njöt av värmen från eldstaden. Hans vänsterarm var rödblossig och ärrad men om det berodde på hans konstanta kliande eller något annat kunde ingen utomstående säga. Zolathan kom på att hans luta var borta men ryckte bara på axlarna åt det. Någon servitris hade säkert tagit hand om den. Om det nu var på Rödhaken han varit förut. Han mindes fortfarande inte något utav vad som hänt tidigare under kvällen och han började misstänka att han inte heller skulle göra det. Tomheten i hans minne var inte den vanliga vid simpel glömska. Något som han brottades med var dag. Nej det här liknade mer den svärta som kom efter en rekyl. Hade han gjort något dumt igen? Det spelade ingen roll. Hänt och gjort, minnen glöms fort.

Han satte sig med hopvikta knän framför brasan och började sjunga på en lugn och sällsamt vacker balad om vårvärme, grönska och kärlek. Kanske skulle några gå från värdshuset med lättare hjärtan efter att ha hört honom sjunga.

Han kom närmare och hon backade tills hon kände väggens träiga yta mot sin rygg. Vad menade han med, för att överleva? Han stod väldigt nära nu och det skrämde henne. När han tog tag i hennes arm, så hävdes hennes bröst upp och ner av andhämtningen som hade ökat.
Han log och visade två onaturligt långa hörntänder och hon drog efter andan vid synen av dom. Skrämt flämtade hon till och började kämpa emot, men till ingen nytta. Hon var svag efter flykten och hon hade fått hålla sig i träräcket för att ens kunna ta sig upp för trappan. Dessutom höll han fast henne och blockerade hennes chans till att fly.
Hans andedräkt kändes varm mot hennes hals och hon hörde honom ställa en fråga. Först uppfattade hon inte vad han sa, för hennes hjärta slog så hårt. Det kändes som att hon skulle väcka upp hela värdshuset med sina dunkande hjärtslag.
-''Jag tror. Jag vill tro.'' Sa hon när hjärnan klarat ut vad han menade.

Greppet om hennes arm lossade, men hon stod blickstilla kvar. Det var som att hela Siggans uppenbarelse förtrollade henne och hon kände sig maktlös inför sin egen kropp. Vad det än var för sorts magi han hade, så ville hon veta mer om den. Lika mycket som det skrämde henne, fascinerade det henne.
Han kom närmre hennes hals och det var som att hela världen stod stilla. Som att regnet och åskan utanför hade upphört bara för att kunna ta del av just detta ögonblick. Hon höll andan och tog del i denna väntan på vad som nu än skulle hända.

En längtan efter äventyr, en vilja att tro på magi och det okända. Det var troligt att dessa två själar skulle träffa varandra i kommande tider. Att ha en källa för blod var värdefullt. Speciellt under hårda tider. Kanske skulle han lita på denna kvinna i framtiden och kunna förlita sig på att mätta sina behov med hennes kropp: Men för stunden var hon endast hans mål för natten. Det framgick inte om hon litade på honom, men hon kunde känna hans inflytande över henne. Få kvinnor kämpade in i det sista och hon hade kämpat väl. Nu var hon dock fängslad och slutligen kunde han njuta av sin fångst. Siggan log kort och lutade sin kropp mot kvinnans. Vampyren förde sina händer till hennes smala handleder och pressade fast hennes armar mot väggen. Han förde ett ben tätt inpå kvinnans lår och lät sina fingrar leka med hennes handflator innan han lade sina händer i hennes, fortfarande bestämt att försegla hennes armar från resten av sin kropp. Han närmade sig kvinnans hals och lät sina läppar kyssa hennes hud strax ovanför hennes nyckelben.

Vampyren öppnade sin mun och lät sina huggtänder egga hennes sinnen då han placerade dem intill hennes hals. Han andades tungt och kunde känna de djuriska impulserna slita i hans kropp och ta över hans sinnen. Siggan stod med sin kropp pressad mot kvinnans och han lät sakta sina huggtänder penetrera hennes hud. Han kunde känna den söta smaken av livets vätska som sakta fyllde hans kropp och dämpade hans vilda törst. Han smakade kvinnans hals med sin tunga för att inte mista någon droppe och han drog ett andetag och lät sig själv försvinna in i stunden. Han njöt av kvinnans doft och närvaron av hennes kropp. Han njöt av hennes värme intill honom och njöt desto mer av den oemotståndliga smaken av hennes blod. Siggan släppte sakta kvinnans armar och förde istället sina egna armar kring hennes slanka kropp. Att de båda var blöta från regnet hade undgått honom själv i denna stund av lycka.

En intensiv smärta fyllde henne och hon öppnade munnen, som för att låta det onda försvinna ut den vägen. Men sedan övergick det i någon slags feberaktig känsla. Hon slöt sina ögon och hennes sinnen var någon helt annan stans. Det kändes som att kroppen var tyngdlös och som att hon svävade omkring tillsammans med Siggan i ett helt annat universum.
Fragment av minnen, röster och känslor trängdes för att komma fram, men lyckades inte helt. Det var som att drömma, men ändå vara vaken. Det fanns ingen annan verklighet än den hon levde i nu och hon ville aldrig lämna den. Den var varm och skön och allt som varit var som spårlöst försvunnet.
Hon kunde känna sina egna hjärtslag och blodet det pumpade ut i ådrorna. Kände hur lungorna och hjärtat arbetade i samma takt som Siggans. Det var som att hon var ett med honom och hennes händer greppade hans armar, som om hon var rädd att han skulle försvinna. Hon hade aldrig varit med om något liknande och ville aldrig att det skulle ta slut.

Efter ett tag började känslorna ebba ut och verkligheten kom sakta tillbaka till henne. Kappan hade åkt av henne och hon kände hur hon frös. Huvudet snurrade lite och hon blinkade för att försöka få bort det. Kroppen darrade av utmattning och hon lutade sig mot honom med hela sin tyngd. Benen orkade inte hålla henne upprätt och om han släppte henne nu, skulle hon falla till golvet som en säck potatis.
Hon försökte ta till orda, men munnen bara öppnades och stängdes utan att några ljud kom fram. Trött slöt hon sina ögon och lutade sitt huvud mot hans bröst. Denna främling som hon inte litade på, hade givit henne mer intryck än någon annan. Han var lika snäll som skrämmande och lika spännande som opåtlitlig. Hur skulle hon någonsin kunna placera en sådan människa i sitt liv? Samtidigt visste hon att det var just sådant här hon hade sökt.
Detta var dom sista tankar hon tänkte innan hon totalt utmattad somnade i hans famn där dom stod.

Blodet var extatiskt och varmt. Siggan kunde känna hur livets kraft sträckte sig ut i hans kropp och gav honom sina forna styrkor åter. Äntligen kunde han känna att allt var så som bestämt. Allt var i sin naturliga form och precis som det skulle vara. Han kunde slappna av och glädja sig åt bytet för denna natt. En kraftig smäll hördes eka genom stadens väggar, stormen skulle hålla sig. Vampyren drog ett djupt andetag och kramade kvinnans kropp innan han lät sina hörntänder slinka ur hennes ömma hals. Några få droppar landade mjukt på hennes hud: men ingen droppe fick slösas. Siggan lät sin tunga smaka den sista vätskan och övergick sedan till att studera kvinnan i sina armar. Hon hade somnat av utmattning. Det var så det såg ut. Försiktigt så lade han en arm bakom kvinnans ben och lyfte henne från värdshusets golv. De lila ögonen såg på hennes fridfulla ansiktsuttryck och Siggan log kort. Hon var vacker, på ett naturligt sätt. Inte skönhet som ärvts utan mer som när en blomma växt fram från ett hårt skal i en kompakt miljö. Han gick med henne i sina armar fram till sängkanten där han placerade henne bland täcke och lakan. Han lät sina fingrar nudda vid kvinnans läppar där hon låg. Siggan blinkade kort och satte sig strax ned på sängkanten med blicken mot rummets dörr, bort från kvinnans kropp.

Det gick några minuter, eller var det timmar? Kanske var det endast sekunder? Vampyren satt som i en trans och stirrade tomt på materialet utgången var gjord av. Ek? Björk? Han hade lika gärna kunnat se på då gräset växte. Han andades tungt, nästan som att han väntade på att någonting skulle hända. Som att någon plötsligt skulle rusa in i sovrummet och dra honom ut skrikande. Siggan placerade sina händer på sina knän och reste sig upp från sängen. Han kunde inte stanna här. Han behövde ett privat rum där han kunde vara ostörd över dagen. Solen skulle åter ta plats på himlavalvet om bara några timmar. Han gäspade kort för sig själv, sträckte sin smala kropp och vände sig om för att se till att kvinnan sov ordentligt innan han skulle gå ut ur rummet.

Solen sken in på hennes ansikte och väckte henne ur hennes slummer. Hon såg sig om i det tomma rummet och försökte få en klar minnesbild av dom små fragmenten som poppade upp i huvudet. Mannen hade tydligen gått, men hon kom inte ihåg när och inte heller när hon hade somnat.

Med en gäsp reste hon sig upp och tog på sig kappan som låg i en hög på golvet. Tursamt nog hade både den och klänningen hon hade på sig torkat. Hon slätade till sina kläder och tog tag i ryggsäcken, som hon hade lagt på en stol.
Ja, då låg ännu en dag framför henne med jobbsökande och matletande. Hon skulle också ta sig ett snack med den där boven till torghandlare.
Med målmedvetenhet stegade hon ut ur rummet och började sin vandring tillbaka till vakthuset.